Premiär!

Vi har haft premiär. Det gick mycket bra. Nu spelar vi för fullt. Kom och titta! 
Jenny

nära livet, direkt.

Eftersom jag spelar höggravida Stina i föreställningen och ska förlösa på scenen har jag känt att jag verkligen behövde lite äkta insikt i föda barn-situationen.
Därför besökte jag förlossningsavdelningen på Vrinnevisjukhuset här i Norrköping för några dagar sen.
Min önskan var att se en kvinna i värkar.
Barnmorskan Aina som tidigare har guidat oss igenom förlossningsscenen tog mig under sina vingar och lät mig iklädd vita undersköterskekläder följa hennes arbete en förmiddag.
Jag hade redan varit där en gång, men till min stora besvikelse hände då ingenting alls. Ingen födsel var på gång. Men nu var det desto mer dramatik. Jag fick följa med Aina in till en andraföderska. Hon var i värkarbete och andade sig igenom smärtan.
Efter ett tag gick vi ut i korridoren och då sa Aina till mig -Ida, nu kommer du ju få vara med om en förlossning. Eftersom du inte varit med om en tidigare kan det bli så att du känner dig lite svimfärdig, så det är bra om du har en stol att sitta på. Vilken grej, jag skulle få vara med!
När vi gick in igen fick jag min stol och sen bar det av.
Att få vara med om en förlossning var stort. Jag hade inte vågat hoppas att jag skulle få vara med om det när jag satte mig på spårvagnen på morgonen.
Jag upplevde mänskliga krafter som jag inte varit med om tidigare. Jag blev väldigt berörd av kvinnans smärta. Men det var en sån målinriktad smärta så jag upplevde den ändå inte som skrämmande. Hon var otroligt tapper och hon blev min hjältinna.
Så trött av all smärta som kom av den stora förändringen i hennes kropp, ett barn skulle ut. 
När det äntligen var dags och ett huvud kom ut rann tårarna på mig och jag spände varje muskel i min kropp. Det här är ju helt sjukt!, tänkte jag.
Det blir så stort, det är så svårt att fatta, att man bygger en människa i sin kropp som är färdig när den kommer ut och kommer att bli som du och jag. Lika svindlande som att titta ut i rymden.
Pojken kom ut och efter lite hjälp låg han på sin mammas bröst.
Jag svimmade ej. Jag log fånigt och fick fotografera familjen.
Det var stort, mycket stort.
Det häftigaste research-arbetet som jag gjort hittils, utan tvekan!   :)

tack Aina & hjältinnan!

-Ida

Ett par hundra nyfikna besökte vår öppna repetition


Vi repeterar för fullt...



Jenny, Linda & Gloria

En scen med Monica, Ida samt Gunilla


Öppna repetitioner

Idag har jag och Linda (som spelar Syster Mari, Flickan och Kurator Gran) varit på Södra teatern i Stockholm och berättat om föreställningen för Riksteaterns föreningar. Det var kul! Jag hoppas att många av dom köper föreställningen, så den får komma ut i hela landet till våren. Måndag 14 september kl 14-15 har vi en öppen repetition i Norrköping, och tydligen kommer det att bjudas på kaffe och dajmbakelser också... Kom vetja! Det brukar mest bli så att man låtsas att man repeterar i ärlighetens namn, för det är svårt att låta bli att spela "regissör" och "skådespelare" när man arbetar inför publik, men ibland kan det ju bränna till på allvar ändå och intressant kan det ju vara att få en inblick. 
Kostymgenomdraget i fredags får klart godkänt. Jag ska se till att det kommer upp bilder under veckan.  
Jenny

Skratt och sorg

I torsdags repeterade vi Cecilias missfall. Vi har valt att göra scenen både realistiskt och förhöjt, när Cecilia upptäcker att hon blöder kraftigt och förloppet efter att hon förlorar barnet är realistiska och sen i mitten är det en sekvens som är fyllt av rörelse när läkaren och sköterskan kommer springande och försöker hjälpa henne. Det blev väldigt starkt och ryckte tag i oss allihop. Det är så lätt att identifiera sig med paniken och den rädsla en sådan situation måste väcka. Senare på dagen gjorde vi fler tunga scener och på tåget hem kände jag mig rätt ynklig och uppruggad. Det satt i dagen därpå och inte bara hos mig utan hos skådespelarna också. Så vi repade rätt tekniskt under fredagen, men lyckades hitta rätt mycket ändå, och framför allt under många skratt. Och apropå det har hon faktiskt humor också, Ulla Isaksson, och en stark ömhet för de hon skildrar. Det känns bra för balansen. 
I veckan som kommer har vi vårt första genomdrag med kostym. Ofta brukar de genomdragen bli lite kaotiska eftersom skådespelarna helt plötsligt står med sprillans nya okända kläder, och dessutom brukar klädbytena ta bra mycket längre tid än vad dom gör sedan, när man fått öva några gånger. Det kan vara lite chockartat för regissören också eftersom man plötsligt anar hur föreställningen kommer att se ut. Den här gången tycker jag mest att det ska bli spännande. 
Jenny

Inspiration från Anna Järvinen och Annika Norlin

Gå in på youtube och lyssna på "För varje hjärtslag" med Anna Järvinen och Annika Norlin. Vi har den som inspirationsmusik under repetitionerna. Kanske dyker den upp i föreställningen också...

http://www.youtube.com/watch?v=Vv9lhKZEfg4



Jenny

Fru och fröken

I fredags hade vi vårt första längre genomdrag och det såg mycket fint ut. Skådespelarna gjorde ett hästjobb och teknikerna också i alla scenbyten och sånt vi hunnit repa några få gånger.  Än återstår mycket att göra och hårt arbete, men det är alltid skönt att se berättelsen börja ta form och känna att det berör. Erik Berglund som hjälper oss med projektioner (alltså bilder som projiceras i scenografin, inte psykologiska överföringar inom gruppen...) kom med ett tips om ett radioprogram:

"Hörde ett intressant program på P1 förra veckan, apropå Nära livet (Hjördis). Programmet Tendens hade ett tema ”Obemärkt” med bl a en intervju med en ogift ung moder i början av 50-talet och mycket annat arkivmaterial om ogifta mödrar från 50-talet. Om ni inte redan lyssnat på det så gör det på sr.se!"

I programmet finns bl a en nyligen gjord intervju med sonen till en ogift kvinna där han som vuxen ser tillbaka på sin barndom, om hur jobbigt han tyckt hans uppväxt var p g a moderns status, att han blivit mobbad i skolan osv. Han tyckte själv att hans mamma gjorde ett alldeles utmärkt jobb med att ta hand om honom, men en sak hade han svårt att förstå och förlåta och det var att hon inte ändrade sin titel i telefonkatalogen till "Fru" när det blev lagligt även för ogifta kvinnor med barn att kalla sig "Fru" istället för "Fröken". Sonen hade utan moderns vetskap sett till att smita iväg från skolan en eftermiddag för att ansöka om en ändring i telefonkatalogen själv.

Det är ju inte alls länge sen, och känns ändå som en annan värld. 


Jenny 

Kostym provning på teaterns syateljé



Linda provar de nyuppsydda kläderna. Lill-Mi som är skräddare justerar längden på kappan.

Mia syr på Cecilias dräktjacka



Karaktärerna som kommer utifrån kan få ha färg. Här jobbar Mia med mönsterdelar till den dräktjacka som Monicas karaktär Cecilia bär när hon kommer till sjukhuset. Maja har färgat tyget i en vacker blågrön nyans. 

Marika Feinsilber, scenografi och kostym


Lill-Mi och Lena monterar ett förkläde på en sjuksköterskedräkt


På kostymateljén pågår arbetet med kostymerna till " Nära livet". Linda ska gestalta sjuksköterskan. Vi har skapat vår egen sjuksköterskeuniform, misstänkt lik en Röda Kors-syster på 50-talet, men vi har bytt den blå färgen mot vår egen grå. Vi tänker oss att sjukhusvärlden i "Nära livet" är helt svart-vit-grå.


Lästips Ulla Isaksson

Paradistorg (1973)
En berättelse om ett sommarställe där 4 genrationer lever tillsammans. En oas som rämnar, familjerna lever på olika sätt och det gamla krockar med det nya. Vad är vårt gemensamma ansvar för alla barn.
 jag har läst boken flera gånger och är alltid lika fascinerad.

Boken om E ( 1995)
Vad händer när ens livskamrat drabbas av demens.

Jag rekommenderar också biografierna om Elin Wägner som Ulla Isaksson skrev tillsammans med Erik Hjalmar Linder .

Marie Wahlqvist

William, Linda och Gunilla


Dansrepetitioner på scen




Vi har flyttat in på scen!  Även om repsalen med dess provisoriska scenografi på ett sätt känns trygg och tillåtande, så skärper det sinnet att få vara i det färdiga scenrummet. Idag repade vi dans, Leif har gjort koreografi och ensemblen är grymma på att dansa. Det finns inga angivelser i manuset om att det ska förekomma någon dans eller så, men jag vill hitta en kontrast till den dokumentära inslaget i manuset som får fatt i det poetiska, sköra och brutala som finns i Ulla Isakssons text. 

Vi har också haft starka repetitioner till exempel av scener mellan Cecilia och Anders där de närmar sig sanningen om att de kanske egentligen inte vill ha ett barn. Och så scener med unga Hjördis som försökt ta bort sitt barn i en olaglig abort, fast hon kanske egentligen ville behålla det.  Och så har vi repat förlossningsscenen igen. Det är så humoristiskt att varje gång illusionen fungerar och skådespelarna har fatt i situationen, och Stina ligger där och krystar så blir jag alldeles panikslaget uppspelt och tanken rusar genom huvudet: "Herregud, det kommer ett barn här snart, alltså!"

Jenny

Ensemblen möter barnmorska och barnläkare


Barnmorska på besök och bekännelser från Bergman

I eftermiddags hade vi besök. Av Aina, barnmorska och Gerd, pensionerad läkare och specialist på för tidigt födda barn. Manuset innehåller en detaljerad förlossningsscen och vi behövde hjälp för att bli guidade genom förloppet och få svar på en hel radda frågor. Ida, som spelar Stina som ska föda, har aldrig varit gravid själv, och ingen av de skådespelare som gör barnmorskan, sjuksköterskan, eller förlossningsläkarna har någon som helst erfarenhet av respektive yrke. Så när vi gick igenom scenen på morgonen blev som ett extra roligt avsnitt av Helt hysteriskt. Jag tror vi hade en lista på bortåt 50 frågor när det var dags att ta lunch. Sen var det starkt att se hur snabbt temperaturen och dramatiken i scenen höjdes under eftermiddagen när Aina och Gerd lärt oss greppen, förloppet och återgett en mental karta över vad som sker och kan ske i de mest utsatta lägena. Jag triggas verkligen av våldsamheten, den sköra tråden mellan liv och död och den fysiska och mentala utmattningen. Och det är väl lika bra att erkänna - jag grinar hela tiden, jag fattar inte vad det är. Men jag var inte ensam om det mot slutet av dagen, vi var flera som satt där med glansig blick i repsalen.  Ingmar Bergman, som regisserade filmen en gång i tiden, verkar ha gjort andra erfarenheter. Här kommer ett citat:

 "[...] Jag skulle hantera en verklighet som var både välbekant och fjärran: kvinnor och födande. Jag befann mig bokstavligen nära livet. Många sidoeffekter var oväntade: en sal med sex nyförlösta mödrar och tämligen nyfödda barn. Svällande bröst, överallt sura mjölkskvättar, tallösa fysiska omständigheter, det muntert och beställsamt djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt eskaperande pappa. Efter all den kompakta kvinnlighet som jag levde med under sju inspelningsveckor beslöt jag mig för att aldrig mer ha med kvinnor att göra vare sig i konsten eller livet." 

Jenny



Jenny och Marika snackar visioner för regi o scenografi


Sjukhusdramatik

Det var verkligen kul att leka sjukhus i torsdags när delar av scenografin stod på plats i repsalen. Sjukhus är ju en plats som både känns rätt obehaglig och spännande. En egen värld med hierarkier, rutiner och där det ena sekunden är långtråkigt och i nästa väldigt dramatiskt, och där man möter andra människor, vare sig man vill eller inte. Vi har pratat en hel del om ofrivilliga integritetsbrott under vår analys av pjäsen. Ulla Isaksson skildrar en situation där tre kvinnor hamnar med mindre än en armlängds avstånd från varandra och där det inte går att komma undan vare sig egna eller andras inre kriser eller en mer världslig sak som att någon kräks våldsamt efter att ha vaknat upp ur narkosen efter en skrapning. Frågan dök upp om det verkligen är realistiskt att tre kvinnor ligger på samma sal med så olika "symtom": en har gått över tiden, en har råkat ut för ett missfall och en har försökt göra en olaglig abort som misslyckats. Britt-Marie, vår eminenta rekvisitör (som är ansvarig för alla prylar som finns på scen, men vars engagemang och nit får henne att undersöka det mesta som hör till situationen) såg till att få en barnmorska från förr på tråden som förklarade att på 1950-talet tänkte man inte så mycket på psykologin inom sjukvården - eller snarare på bristen på psykologi, så nog kunde man placera alla dessa tre i samma rum. Än idag kan ju för övrigt de som ska göra abort hamna nästgårds med förlossningssalar och nyfödda barn, något vi konstaterade upprört häromdagen.

Något annat vi pratat mycket om är normer, och att skaffa familj och barn väldigt mycket är något man förväntas att göra. 1950-talet var ju verkligen en period då kärnfamiljen och moderskapet stod väldigt högt. Hemmafrun idealiserades och  det putsades hårt på ytan och man ville gärna visa upp sig som del av en familj med ett fantastiskt hem, välstrykna kläder och en rakt igenom strålande vardag. Det finns ett sunt ifrågasättande av den bilden i dagens media och litteratur, eller i alla fall en generös inblick i att så jäkla lätt och underbart är det inte alltid. Men samtidigt har hela familje- och framför allt mammaglamouren exploderat igen i livstilsmagasin och i en drömbild om hur vi egentligen bör leva våra liv. Att bläddra i veckotidningar från 1957 (tack igen till Britt-Marie som letat rätt på dom) är faktiskt både komiskt och obehagligt då man känner igen både artiklar, vinklar, bilder och ideal. Själv låg jag i en av sjukhussängarna och kände på patientkänslan under pausen på fredagseftermiddagen och bläddrade i en gammal Hemmets journal och fick nästan hicka då jag läste ledaren i tidningen som ondgjorde sig över kvinnors möjlighet till en högre utbildning - det gör dem bara olyckliga då de kommer att tvingas göra omöjliga prioriteringar mellan barnen och karriären, och dessutom snor de ju åt sig utbildningsplatser från männen, vars uppgift ändå är att försörja sin familj och därför borde få alla chanser till att klättra karriärsmässigt. Man kan ju på sätt och vis känna att vi kommit en liten bit från den synen, men så jäkla långt har vi ju inte kommit. 

Det finns alltså gott om intressanta saker i Ulla Isakssons pjäs och att möta den nu, 2009, väcker mycket tankar. Det som griper tag i mig mest är dock närheten mellan livet och döden, att de på nåt vis är del av samma sak. Den ojämförliga utsattheten som finns i det faktum att man inte vet om graviditeten kommer att sluta lyckligt, rädslan för smärtan, rädslan och välsignelsen att överlämna sig till vårdpersonalen, de stora besluten som måste fattas om man vill behålla ett barn eller inte, och det magiska i att det hela tiden uppstår nytt liv på våran jord. Karaktären Stina i pjäsen sammanfattar det på ett enkelt men rörande vis natten då hon ska föda: "Man har det i sig, och ändå har det kommit till en".

Jenny

Genomläsning av pjäsens manus

Läsning av manuset

Tidigare inlägg
RSS 2.0