Skratt och sorg
I torsdags repeterade vi Cecilias missfall. Vi har valt att göra scenen både realistiskt och förhöjt, när Cecilia upptäcker att hon blöder kraftigt och förloppet efter att hon förlorar barnet är realistiska och sen i mitten är det en sekvens som är fyllt av rörelse när läkaren och sköterskan kommer springande och försöker hjälpa henne. Det blev väldigt starkt och ryckte tag i oss allihop. Det är så lätt att identifiera sig med paniken och den rädsla en sådan situation måste väcka. Senare på dagen gjorde vi fler tunga scener och på tåget hem kände jag mig rätt ynklig och uppruggad. Det satt i dagen därpå och inte bara hos mig utan hos skådespelarna också. Så vi repade rätt tekniskt under fredagen, men lyckades hitta rätt mycket ändå, och framför allt under många skratt. Och apropå det har hon faktiskt humor också, Ulla Isaksson, och en stark ömhet för de hon skildrar. Det känns bra för balansen.
I veckan som kommer har vi vårt första genomdrag med kostym. Ofta brukar de genomdragen bli lite kaotiska eftersom skådespelarna helt plötsligt står med sprillans nya okända kläder, och dessutom brukar klädbytena ta bra mycket längre tid än vad dom gör sedan, när man fått öva några gånger. Det kan vara lite chockartat för regissören också eftersom man plötsligt anar hur föreställningen kommer att se ut. Den här gången tycker jag mest att det ska bli spännande.
Jenny
Kommentarer
Trackback
