naralivetspets

Vi har haft premiär. Det gick mycket bra. Nu spelar vi för fullt. Kom och titta! 

Eftersom jag spelar höggravida Stina i föreställningen och ska förlösa på scenen har jag känt att jag verkligen behövde lite äkta insikt i föda barn-situationen.
Därför besökte jag förlossningsavdelningen på Vrinnevisjukhuset här i Norrköping för några dagar sen.
Min önskan var att se en kvinna i värkar.
Barnmorskan Aina som tidigare har guidat oss igenom förlossningsscenen tog mig under sina vingar och lät mig iklädd vita undersköterskekläder följa hennes arbete en förmiddag.
Jag hade redan varit där en gång, men till min stora besvikelse hände då ingenting alls. Ingen födsel var på gång. Men nu var det desto mer dramatik. Jag fick följa med Aina in till en andraföderska. Hon var i värkarbete och andade sig igenom smärtan.
Efter ett tag gick vi ut i korridoren och då sa Aina till mig -Ida, nu kommer du ju få vara med om en förlossning. Eftersom du inte varit med om en tidigare kan det bli så att du känner dig lite svimfärdig, så det är bra om du har en stol att sitta på. Vilken grej, jag skulle få vara med!
När vi gick in igen fick jag min stol och sen bar det av.
Att få vara med om en förlossning var stort. Jag hade inte vågat hoppas att jag skulle få vara med om det när jag satte mig på spårvagnen på morgonen.
Jag upplevde mänskliga krafter som jag inte varit med om tidigare. Jag blev väldigt berörd av kvinnans smärta. Men det var en sån målinriktad smärta så jag upplevde den ändå inte som skrämmande. Hon var otroligt tapper och hon blev min hjältinna.
Så trött av all smärta som kom av den stora förändringen i hennes kropp, ett barn skulle ut. 
När det äntligen var dags och ett huvud kom ut rann tårarna på mig och jag spände varje muskel i min kropp. Det här är ju helt sjukt!, tänkte jag.
Det blir så stort, det är så svårt att fatta, att man bygger en människa i sin kropp som är färdig när den kommer ut och kommer att bli som du och jag. Lika svindlande som att titta ut i rymden.
Pojken kom ut och efter lite hjälp låg han på sin mammas bröst.
Jag svimmade ej. Jag log fånigt och fick fotografera familjen.
Det var stort, mycket stort.
Det häftigaste research-arbetet som jag gjort hittils, utan tvekan!   :)

tack Aina & hjältinnan!

-Ida

Jenny, Linda & Gloria

Idag har jag och Linda (som spelar Syster Mari, Flickan och Kurator Gran) varit på Södra teatern i Stockholm och berättat om föreställningen för Riksteaterns föreningar. Det var kul! Jag hoppas att många av dom köper föreställningen, så den får komma ut i hela landet till våren. Måndag 14 september kl 14-15 har vi en öppen repetition i Norrköping, och tydligen kommer det att bjudas på kaffe och dajmbakelser också... Kom vetja! Det brukar mest bli så att man låtsas att man repeterar i ärlighetens namn, för det är svårt att låta bli att spela "regissör" och "skådespelare" när man arbetar inför publik, men ibland kan det ju bränna till på allvar ändå och intressant kan det ju vara att få en inblick. 

I torsdags repeterade vi Cecilias missfall. Vi har valt att göra scenen både realistiskt och förhöjt, när Cecilia upptäcker att hon blöder kraftigt och förloppet efter att hon förlorar barnet är realistiska och sen i mitten är det en sekvens som är fyllt av rörelse när läkaren och sköterskan kommer springande och försöker hjälpa henne. Det blev väldigt starkt och ryckte tag i oss allihop. Det är så lätt att identifiera sig med paniken och den rädsla en sådan situation måste väcka. Senare på dagen gjorde vi fler tunga scener och på tåget hem kände jag mig rätt ynklig och uppruggad. Det satt i dagen därpå och inte bara hos mig utan hos skådespelarna också. Så vi repade rätt tekniskt under fredagen, men lyckades hitta rätt mycket ändå, och framför allt under många skratt. Och apropå det har hon faktiskt humor också, Ulla Isaksson, och en stark ömhet för de hon skildrar. Det känns bra för balansen. 

I fredags hade vi vårt första längre genomdrag och det såg mycket fint ut. Skådespelarna gjorde ett hästjobb och teknikerna också i alla scenbyten och sånt vi hunnit repa några få gånger.  Än återstår mycket att göra och hårt arbete, men det är alltid skönt att se berättelsen börja ta form och känna att det berör. Erik Berglund som hjälper oss med projektioner (alltså bilder som projiceras i scenografin, inte psykologiska överföringar inom gruppen...) kom med ett tips om ett radioprogram:

Linda provar de nyuppsydda kläderna. Lill-Mi som är skräddare justerar längden på kappan.

Paradistorg (1973)
En berättelse om ett sommarställe där 4 genrationer lever tillsammans. En oas som rämnar, familjerna lever på olika sätt och det gamla krockar med det nya. Vad är vårt gemensamma ansvar för alla barn.
 jag har läst boken flera gånger och är alltid lika fascinerad.

Boken om E ( 1995)
Vad händer när ens livskamrat drabbas av demens.

Jag rekommenderar också biografierna om Elin Wägner som Ulla Isaksson skrev tillsammans med Erik Hjalmar Linder .

Marie Wahlqvist

Vi har flyttat in på scen!  Även om repsalen med dess provisoriska scenografi på ett sätt känns trygg och tillåtande, så skärper det sinnet att få vara i det färdiga scenrummet. Idag repade vi dans, Leif har gjort koreografi och ensemblen är grymma på att dansa. Det finns inga angivelser i manuset om att det ska förekomma någon dans eller så, men jag vill hitta en kontrast till den dokumentära inslaget i manuset som får fatt i det poetiska, sköra och brutala som finns i Ulla Isakssons text.