Sjukhusdramatik
Det var verkligen kul att leka sjukhus i torsdags när delar av scenografin stod på plats i repsalen. Sjukhus är ju en plats som både känns rätt obehaglig och spännande. En egen värld med hierarkier, rutiner och där det ena sekunden är långtråkigt och i nästa väldigt dramatiskt, och där man möter andra människor, vare sig man vill eller inte. Vi har pratat en hel del om ofrivilliga integritetsbrott under vår analys av pjäsen. Ulla Isaksson skildrar en situation där tre kvinnor hamnar med mindre än en armlängds avstånd från varandra och där det inte går att komma undan vare sig egna eller andras inre kriser eller en mer världslig sak som att någon kräks våldsamt efter att ha vaknat upp ur narkosen efter en skrapning. Frågan dök upp om det verkligen är realistiskt att tre kvinnor ligger på samma sal med så olika "symtom": en har gått över tiden, en har råkat ut för ett missfall och en har försökt göra en olaglig abort som misslyckats. Britt-Marie, vår eminenta rekvisitör (som är ansvarig för alla prylar som finns på scen, men vars engagemang och nit får henne att undersöka det mesta som hör till situationen) såg till att få en barnmorska från förr på tråden som förklarade att på 1950-talet tänkte man inte så mycket på psykologin inom sjukvården - eller snarare på bristen på psykologi, så nog kunde man placera alla dessa tre i samma rum. Än idag kan ju för övrigt de som ska göra abort hamna nästgårds med förlossningssalar och nyfödda barn, något vi konstaterade upprört häromdagen.
Något annat vi pratat mycket om är normer, och att skaffa familj och barn väldigt mycket är något man förväntas att göra. 1950-talet var ju verkligen en period då kärnfamiljen och moderskapet stod väldigt högt. Hemmafrun idealiserades och det putsades hårt på ytan och man ville gärna visa upp sig som del av en familj med ett fantastiskt hem, välstrykna kläder och en rakt igenom strålande vardag. Det finns ett sunt ifrågasättande av den bilden i dagens media och litteratur, eller i alla fall en generös inblick i att så jäkla lätt och underbart är det inte alltid. Men samtidigt har hela familje- och framför allt mammaglamouren exploderat igen i livstilsmagasin och i en drömbild om hur vi egentligen bör leva våra liv. Att bläddra i veckotidningar från 1957 (tack igen till Britt-Marie som letat rätt på dom) är faktiskt både komiskt och obehagligt då man känner igen både artiklar, vinklar, bilder och ideal. Själv låg jag i en av sjukhussängarna och kände på patientkänslan under pausen på fredagseftermiddagen och bläddrade i en gammal Hemmets journal och fick nästan hicka då jag läste ledaren i tidningen som ondgjorde sig över kvinnors möjlighet till en högre utbildning - det gör dem bara olyckliga då de kommer att tvingas göra omöjliga prioriteringar mellan barnen och karriären, och dessutom snor de ju åt sig utbildningsplatser från männen, vars uppgift ändå är att försörja sin familj och därför borde få alla chanser till att klättra karriärsmässigt. Man kan ju på sätt och vis känna att vi kommit en liten bit från den synen, men så jäkla långt har vi ju inte kommit.
Det finns alltså gott om intressanta saker i Ulla Isakssons pjäs och att möta den nu, 2009, väcker mycket tankar. Det som griper tag i mig mest är dock närheten mellan livet och döden, att de på nåt vis är del av samma sak. Den ojämförliga utsattheten som finns i det faktum att man inte vet om graviditeten kommer att sluta lyckligt, rädslan för smärtan, rädslan och välsignelsen att överlämna sig till vårdpersonalen, de stora besluten som måste fattas om man vill behålla ett barn eller inte, och det magiska i att det hela tiden uppstår nytt liv på våran jord. Karaktären Stina i pjäsen sammanfattar det på ett enkelt men rörande vis natten då hon ska föda: "Man har det i sig, och ändå har det kommit till en".
Jenny
Kommentarer
Trackback
